Skip to main content
Självhushållning i Villaträdgård

Där jag är, är också hönsen

Höns är sällskapliga och har ett otroligt matminne. De lär sig dessutom av varandra.

Även om det förstås finns fri tillgång till ett säd, kalk och helfoder i hönshuset, är det utomhuslivet och vad de själva kan hitta som lockar. De formligen kastar sig mot dörren när hönshuset öppnas kl 9 på morgonen.  Lite tumult brukar uppstå när yngre och lägre rankade i sin iver försöker klämma sig före ett högre höns. Nån kryper till och med under dörren när det inte går snabbt nog, men alla är ute på några sekunder och jakten på ätbart kan börja. Dalle tupp studsar jämfota och flaxar med vingarna av ren livsglädje. Ny dag, nya härliga land att sprätta i. Dörren få stå på glänt med hjälp av en hasp för uppåt dagen behöver nån eller ett par av damerna återvända för att lägga ägg.

På hösten är de extra hungriga och då serverar jag lunch under de låga syrengrenarna. Buskagen ger ett visst skydd mot duvhöken, men skatorna brukar vara där lika snabbt som hönsen och snor till sig vad de kan  av bröd, matrester och solrosfrökärnor. Dalle gör några halvhjärtade försök att jaga bort dem, men samtidigt vill han ju äta upp sig innan allt plockats upp av glupska näbbar.

 

Dalle tupp leder matletargänget

Höststädade rabatter där jorden blivit bar är rena festbordet. Här finns läckra gråsuggor, kanske en och annan vit fet larv, snigelägg, frö från blommor som fröat av sig och gud vet vad de plockar i sig. Daggmaskar brukar i alla fall inte stå på menyn, trots att jag genom åren sett höns som både satt i sig grodor och 30 cm långa kopparödlor.

Ibland är de så nyfikna och närgångna att jag verkligen får se upp så jag inte får med nån näbb när jag klipper eller stiger på ömtåliga tarsar som ljudlöst och plötsligt dykt upp bakom. Nu skulle jag verkligen ha nytta av ett sjätte sinne eller åtminstone ögon i nacken.

 

Luckra och göra fint behöver jag inte lägga energi på för det sköter alla hönsfötter, i alla fall luckrandet sen får jag helt enkelt acceptera att kanske en och annan blomlök dyker upp och det blir ojämnheter  tills växtsäsongen börjar igen. Jag tycker hönsen tillför så mycket liv och underhållning att jag väljer att offra lite av prydligheten.

 

Syskonen Lohmann kan man säja är adopterade av en silkeshöna, men ska flytta till  Lohmannflocken när de blir unga vuxna. Det är mannen som har dessa värphybrider i sitt föräldrahem som jag brukar kalla Södra filialen, men de här två har fått växa upp här.

Små kycklingar går oftast inte att könsbestämma, med några få undantag, men runt tolv veckor brukar det märkas att tupparna är hungrigare. Det är som de åt för hela livet och de ska ju också bli större och lägga på sig mer vikt. Nu märks det tydligt på mathungern att Lohmann med vit rumpa ska bli en tupp, alltid ivrigast och först framme, tigger mest och har blivit tamast även om alla är väldigt sociala. Han har också börjat växa ifrån sin syster med mörk rumpa.

Jag har alltid trevligt sällskap i trädgården och nån som är beredd att ta emot levererade fettpölsor, men det finns förstås också en baksida. Förutsättningen är att vi båda arbetar hemma och kan rycka ut snabbt och skrämma inkräktare om vi hör ett panikskrik.

Här hittar du fler hönskåserier

höns, höns och mat, höns på hösten, höns som sällskapsdjur, silkeshöns, socialt liv, trädgårdshöns

Comments (6)

Kommentarer inaktiverade.