Självhushållning i Villaträdgård

Ullungloka / Seombadi som krydda, dragväxt och prydnad

Ullunglokan är en ganska ovanlig växt i Sverige, men jag hade turen att få tag i två plantor för några år sen som trivs bra och pryder sin plats i Ätliga skogsbrynet. Främst var jag ute efter de aromatiska bladen, men som bonus visade det sig att blommorna älskas av bin och fjärilar.

Ullungslokan (Dystaenia takesimana) härstammar från den lilla vulkanön Ullungdo söder om Korea, alltså samma härstamning som det populära prydnadsträdet Ullungsrönn (Sorbus ulleungensis) som är välkänt i trädgårdskretsar. Eftersom ön ligger isolerad finns där en rad speciella arter som inte hittas nån annanstans. I Korea kallas växten bland annat Seombadi och det används också används i Danmark där växten verkar vara lite vanligare och mer omskriven än här.

Ullunglokan är en selleriväxt, ganska nära släkt med kvanne och strandloka. Den växer i frodiga tuvor som blir ca 50 cm höga och räknar man med blomningen cirka 100 cm. Bladen smakar som en blandning av persilja och selleri, men om plantorna står torrt blir det mer smak av libbsticka. Man kan väl egentligen säga att de flesta ätliga växter är godast och blir mindre stressade om de inte torkar ut för hårt utan får en jämn fuktighet under skördeperioden. Plantorna vill gärna ha övervägande sol och inte stå för tätt annars är ullunglokan inte kinkig med växtplats och verkar ganska härdig. Hos mig frodas den i odlingszon 4, halvsoligt i ganska sandig jord med fuktighetshållande täckmaterial runt som också fungerar som gödning.

 

Ullunglokan är en bra perenn ersättare för stjälk- och bladselleri, lättodlad med lång skördetid och stor bladmassa. Bladen har dessutom hög proteinhalt.  Siffror upp till 18% av torrvikten nämns. Stjälkar och blad används råa, tillagade, torkade eller fermenterade i t.ex. kimchi, soppor och grytor. Förvällda blad blir mildare i smaken.

Mina plantor härstammar från fröer insamlade av Göteborgs botaniska trädgård, dit ullunglokan kom 2009. Det känns extra trevligt att veta hur växten hamnat i Sverige och kunna följa leden tillbaka. De flesta Ullunglokorna i västvärlden har dock en annan historia som börjar med hortonomen Elwyn Meader (1910 – 1996) som tjänstgjorde i Korea för den amerikanska armén och tog med sig mycket växtmaterial hem.

Jag har inte hunnit testa att så fröna på olika sätt, men det verkar som de med fördel kan sås höst till vårvinter och föredrar en stratifiering, samt bör vara färska. Det föreslås att man gnuggar bort vingarna för att öka grobarheten, men varför inte testa både och. Jag har inte sett några självsådder runt mina ursprungsplantor men moderplantorna buskar ut sig och går att dela om frösådderna skulle slå slint.

 

 

Den som inte är inne på perenna ätliga växter kan med fördel odla Ullungloka som dragväxt för bina och fröställningarna som gärna kan sitta kvar under vintern till glädje för fåglarna.

 

 

anette brunsell, Ätliga skogsbrynet, ätliga trädgården, dystaenia takesimana, fleråriga perenna ätliga växter, Korea, libbsticka, selleri, seombadi, skogsträdgårdens växter, Ullungdo, ullungloka

Kommentarer (4)

  • Blev tipsad av lillaSyster om din blogg. Jag bor i Portugal så har helt andra förutsättningar och varianter att odla här. Såg ditt inlägg om malaberspenat, den växer så det knakar här, utomhus. Nu tog jag bort alla grenar på den för den hade vuxit helt galet och konkurrerade med passionsfrukten. Ska bli spännande att se om den kommer av sig själv igen eller om jag behöver så nytt.

  • Den lokan blev jag väldigt sugen på att odla. Gillar tanken på en smakkombo av persilja och stjälkselleri. Synd att botan inte säljer frön längre…

    God fortsättning på 2023 och den nya odlingssäsongen! Kram, Carina

Kommentarer inaktiverade.