Självhushållning i Villaträdgård

Mors ärtor från Vislanda

Jag vet att jag har sagt det innan, men jag kan inte låta bli att åter igen hylla vårt kulturarv när det gäller ärter och sorter som inte dyker upp i de stora firmornas utbud.

Mitt i vintern brukar Föreningen Sesams årsbok dimpa ner i lådan, två veckor tidigare till oss som delar med oss av våra fröer och senare till passiva medlemmar. Jag lusläser de åtta A4-sidorna med finstilta beskrivningar av ärtsorter i tre spalter på varje blad. Under rubriken SOCKER- OCH BRYTÄRT hittar jag ’Mors Ärtor’ med beskrivningen: Medelhög. Rak smal balja med många frön. Sväller och blir saftig och spröd när den växt färdigt på längden. Stor skörd, utsökt smak. Lokalsort från Vislanda.

Jag har bara en mil till Vislanda. Ohhhh!  Jag gör en lång utandning och känner mig alldeles andäktig. Det finns så lite kulturarvsmaterial insamlat från mina trakter så detta är ju nåt märkvärdigt och alldeles underbart.

Jag letar upp frödonatorn i registret längre bak och skriver sen ett par rader där jag ber om ärten, bifogar svarskuvert med frimärke och egenvikt fröpåse. Det går nån vecka eller två.

Plötsligt ligger det där i min låda. Jag känner igen min egen handstil på kuvertet som varit vikt på mitten och frimärket. Hjärtat hoppar över ett slag och jag går med raska steg de hundra meterna hem från brevlådan. Vrider inte på huvudet som jag brukar för att se om grannen är ute och vill byta några ord. Klämmer lite och känner ärtorna däri. Lägger brevet på köksbordet medan jag häller hett vatten över en kvist mynta i tekoppen. Öppnandet måste ske med fullt fokus. Det är en högtidsstund.

Så har ärtorna fått komma hem igen, lyder hälsningen på den lilla medföljande lappen från Ludvika. Ja, sannerligen nu är de hemma igen! Jag häller ut dem i handen och känner att vi hör ihop. De är runda och lena med en mörk liten prick där fästet suttit och brukar därför kallas prickärt eller ögonsockerärt. Jag har också ’Boaryd’ och ’Prickärt från Väckelsång’ som är lika i utseendet.

För att ha full koll så att inte fåglarna tar ärtorna eller sniglar ger sig på de små plantorna förodlar jag i pluggbrätte, toppar över andra bladet och sätter ut mot armeringsnät i soliga slänten bakom växthuset. Sommarens torka och toppningen höll tillbaka höjden något, men som utlovat blev det mängder av baljor som ganska snabbt svällde upp och fylldes ut av ärterna. Vit blomning.

En brytärt har tjocka väggar och saknar hinnan och trådarna i kanterna. De kallas även salladsärtor. Baljorna skördas när de är tjocka och saftiga med nästan fullt utvecklade frön och kan användas naturella i sallader eller ätas kokta med smält smör, i soppor och grytor.

I år har jag sparat de flesta till utsäde genom att låta dem torka på buskarna och skördat i två omgångar och nästa år kan jag så dubbelt så många och förvälla för infrysning eller mjölksyra.

Lycka kan vara både det ena och det andra, inte minst en liten ärta från Vislanda! Vad gör dig lycklig?

 

lantsort från Vislanda, Mors ärtor, ögonsockerärt, prickärt

Kommentarer (5)

  • Hej Anette!
    Vilken härlig beskrivning, kan riktigt se dig framför mig,
    promenerande från postlådan med din värdefulla post.
    Min ärtsådd blev inte lyckad, plantorna torkade ganska fort.
    Hann i alla fall smaka på några.
    Ha det gott /Marika

  • Fin berättelse om ärtan från Vetlanda. Själv blev jag extra lycklig för ett par år sen då jag fick hem mina sockerärtor från Svartbjörsbyn (Boden, Norrbotten). Jag bor i S Sunderbyn (Luleå) 2.5 mil därifrån.

  • Å sånt smått och gott gör även mig väldigt lycklig. Dock har jag en akilleshäl – jag är dålig på att odla frön, samla och rensa. Men jag vill! Och kanske blir det så när jag hunnit anlägga det som inte är klart ännu.

    Kram, Carina

  • Det hade gjort mig lycklig också! Mina morföräldrar odlade många sorters ärtor och bönor, men de sorterna finns tyvärr inte kvar i släkten. Kan sörja det ibland.
    Kram Kristina

Kommentarer inaktiverade.