Strävsolros – jätten i skogsbrynet

Strävsolrosen (Helianthus strumosus) är en ganska okänd släkting till jordärtskockan (Helianthus tuberosus)  som du kan köpa i butik och den  vanliga solrosen (Helianthus annuus). Den tillhör asterfamiljen och har sitt vilda ursprung i östra Nordamerika. Det finns en hel del som påminner om solros i växtsättet, bladen, de kraftiga stammarna, för att inte tala om höjden. Här blir de mellan tre och fyra meter i mager sandjord och de innebär att de välter lite hit och dit så här sent på säsongen. Blomningen kommer i oktober om hösten är mild och ibland inte alls och visst påminner de om sina andra solrossläktingar fast de inte är mer än sex, sju centimeter i diameter. Hinner de inte blomma blir det gott om knölar i alla fall.

 

Tillväxten är störst på hösten fram till tjälen kommer eller tills det varit tillräckligt många frostnätter för att bladverket ska ge upp, därför väntar jag i det längsta med att klippa ner och när det blir dags sparar jag cirka 50 cm stam så att jag lätt ser var jag har dem. Det är de vita knölarna som är intressanta. I oktober väger mina största runt 50 gram, men till våren har de hunnit växa till bjässar på upp till 5 hg och ser ut som ett virrvarr av avlånga knölar. När de vuxit ett par år på samma ställe kan skörden under en planta bli upp till 10 kg. Otroligt mycket mat med andra ord. Smaken skiljer sig inte från andra jordärtskockor, men spolformen gör att de är betydligt lättare att skala.

 

 

Jag skördar från oktober och hela vintern fram till de börjar växa igen tidig vår under förutsättning att marken är grävbar. De förvaras bäst i jorden. Som upptagna håller de cirka en vecka innan de mjuknar om de förvaras svalt och fuktigt . Att förvaringen är svår är antagligen det som gör att jordärtskockor generellt är dyra att köpa, särskilt om man tänker på hur lättodlade de är och den höga avkastningen.

Det går bra att låta strävsolrosen stå kvar i jorden ett par år, men den mår bra av att tas upp och planteras om då och då. Jag sätter dem en och en ungefär som potatis, 1 dm djupt och 30 cm emellan. De vita knölarna är ganska lätta att upptäcka i jorden och det gäller att inte lämna en enda liten kvar eftersom varje litet ämne kommer att slå rot. Blast slänger jag inte heller hur som helst eftersom det ofta sitter små ämnen kvar i rotsysstemet, utan samlar ihop i prydliga buntar som får ligga ovan jord och torka ihop innan de används som bottenfylla i ny bädd eller klipps ner som marktäckning.

 

 

Jordärtskockor och strävsolros tillhör de växter som innehåller kolhydratfibern inulin. Den bryts inte ner av tarmarna utan fungerar probiotika och är rena rama godiset för de viktiga bakterierna. Det kan köpas som rent kosttillskott och ibland finns inulin tillsatt i processad mat för att göra den nyttigare. Inulin är också ett ämne som vissa av oss är lite extra känsliga för och blir ordentligt gasiga i magen av, men jag löser det lilla problemet med att äta små portioner och sprida ut knölarna i alla möjliga maträtter som potatisgratänger, soppor, steker slantar med svamp som topping till risotto, omelette och pasta. Ibland blir det en liten soppa också och puré som tillbehör är jättegott. Höjdaren över allt annat är ändå chips! Lite hårdare stekta tunna skivor som jag gärna dippar i nån gräddfilsås.

fleråriga ätliga växter, helianthus strumosus, inulin, strävsolros

Comments (7)

  • Hej Anette.
    Nu kigger jeg indenfor hos dig.
    Tak for din fine skrift på min blog.
    Elsker at få udvidet min horisont. Det har jeg fået her.
    I fredags var vi til mine forældres 70 års fødselsdag.
    Der talte vi om jordskogger.
    De smager helt fantastisk. Min far kunne fortælle at de bliver ved at komme igen hvis de ikke tages op.
    Jeg tænkte ja ja den er god med dig.
    Men nu skriver du det også…. Hvor sjovt.
    Bliver de virkelig så høje og fine som små træer.

    Den bedste søndag
    Klem

    Charlotte

  • Härligt inlägg som vanligt! Blir sugen på att pröva – jag har redan jordärtsskockor. En påse som låg i kylen och blev trött, ekologiska dessutom. De satte jag ut och de bara finns där. Ska googla och se var jag hittar strävsolros 🙂

    Kram, Carina

  • Soppa på Jordärtskocka har jag ätit som förrätt på ett bröllop och jag blev inte besviken det var så gott.Strävsolros var en ny bekantskap för mig den har jag aldrig hört talas om förut men det är så intressant att få ta del av lite nya växter som du så snällt delar kunskapen om.Ha det gott/Margareta

  • Så kul med dina inlägg som nästan alltid ger mig ny kunskap! Har inte hört talas om strävsolros tidigare, den låter spännande. Tack.

    Allt gott!
    Ulrika

  • Hej Anette!
    Jordärtskocka odlar dottern, och de växer så de knakar. Riktigt dekorativa när de blommar också. Strävsolros har jag inte hört talas om. Då fick jag lära mig något nytt, ser ut att vara mycket lättare att skala.
    Ha det gott /Marika

Kommentarer inaktiverade.