MÅRDEN TAR FÖR SIG

 

Känslan när man kommer ut i hönshuset och hittar en av mammaburarna tomma är chockerande. Tre halvstora kycklingar borta och kvar av mamma Snövit finns bara en vinge. Jag har lätt för att känna in och dödsångesten hängde liksom kvar i hönshuset, även om allt gått snabbt och nästan utan kamp.

Till minne av kycklingarna för nån dryg månad sen när de ännu var ganska små.

 

Vid den andra buren var gruset bortgrävt framför och predatorn hade försökt ta sig in underifrån, men de här fyrkantiga burarna på ca en kvadratmeter har trägolv och är ganska inbrottssäkra, förutom genom den stora takluckan, men vem kunde tro att ett djur skulle räkna ut hur man lyfter eller ens klara det.

Tillvägagångssättet påminde starkt om när sju höns försvann från en kaninbur utomhus för femton år sen. En spik hade släppt i masonittaket och årsgammal mård hade lyckats hitta eller kanske själv göra glipa på ett par centimeter och ta sig in, tillika ta ut alla halvstora kycklingar samma väg. Under flera dagar trodde jag nån kompis flyttat kycklingarna för att skoja med mig och på mornarna tittade jag i buren om de var tillbaka. Faktiskt besökte jag också nån bekant för att snoka lite. Sen lyste jag med ficklampa i bodelen och såg lite blodstänk, men inte mycket. Hittade också klospår efter nåt som kasat ner på den dammiga värmelampan. Snabbt satte vi in fälla och nästa dag satt mården där.

Nu var kycklingarna lika spårlöst försvunna, men tillvägagångssättet kändes som sagt bekant. Mannen skulle hämta fälla under eftermiddagen och agna med den vita vingen.

 

Vad händer… Under dagen återvänder seriemördaren och Lill-Astrid i stora hönshuset försvinner. Ni kanske kommer ihåg henne från inlägget om Curlingmamman. Dörren ställs på glänt dagtid för att hönsen ska kunna gå ut och lufta sig, men hon hade ju anledning att stanna kvar.

Vi resonerade att mården borde vara mätt efter första burtömningen, men tydligen hade den tänkt bygga hela vinterförrådet på hönsen.

 

 

Så sorgligt. Enda röda hönan borta, tillika supermamma och god värpare. Dessutom den ena vita Snövit. Jag började med två vita och en blå för tjugofem år sen och efter det har det varit nästintill lögn att få fram vita igen, men för två år sen hände det och jag var så glad. Två Snövit blev det, men nu bara en kvar. Må hon ta väl hand om sig. Den röda färgen kom in via en röd tupp, med allmänt dåliga gener, men de var bortavlade vid detta laget och Lill-Astrid var den sista i den linjen. Svart är den dominanta färgen i min flock och många blir viltfärgade också, alltså brokiga.

Nån kanske tänker att jag borde skydda mina höns bättre och att hönshus borde vara helt säkra men det är nästan omöjligt. Jag har två små hönshus som är helt inbrottssäkra när de är stängda och utanför ett förrum där maten förvaras i kista. Dit kan klättrande djur ta sig via vinden och dessutom finns kattöppning. När flera hönor känner att de bara måste ruva under höst och vinter är det i förrummet extraburarna placeras för att var och en ska få eget utrymme och kunna vara ifred.

 

 

Hämtade två tegelstenar att lägga på locket till den andra extraburen och en jättestor grävlingsfälla fick också flytta in. Sen åkte vi iväg ett par timmar. När vi kom hem var spänningen på topp.  Mörkt i förrummet. På med ficklampan i mobilen. Jodå, där satt den och plirade oskyldigt med sina blanka pepparkornsögon och mjuka, blanka päls. Stor som en katt med kortare ben. Väldigt blandade känslor. Å ena sidan lättnad. Nu ska det väl bli ett slut på slakten. Å andra sidan. Varför kunde du inte vackra djur, hålla sig i skogen och få behålla livet. Det är speciellt att få se ett sånt här skyggt djur på nära håll, som annars spenderar mycket av sin tid i trädkronorna.

 

 

Mannen gjorde processen kort med bössan och några trofébilder blir det inte. Bara sorg i hjärtat.