Femlingarna har blivit tonåringar

Strax innan jul lade sig Snövit att ruva och nu har hennes femlingar blivit tonåringar och får klara sig själva. De håller ihop i sitt gäng som tonåringar brukar göra och upptäcker världen på egen hand. De kommer snart att dra fram som en skock ligister utan minsta hänsyn till de oskrivna reglerna i trädgården som att man inte förstör rabattkanter, sprätter jord på plattorna eller hoppar in i grönsakslandet.
Hur blev det så här?

Jo, det har med mammahönans rank att göra. Det som på fackspråk kallas hackordning. Snövit har rankning fyra, fem av fem möjliga dvs står längst ner i hackordningen eftersom  jag har fem vuxna hönor. Tre, fyra hönor går före henne när det gäller mat, tuppens omsorger och rätt till bästa värpredet ”holken”. Alla har samma favoritrede när det ska ruvas, för det är en hönslig rättighet att ruva när man är silkeshöna. De högre rankade tränger sig helt enkelt före till den bästa holken. Nu skulle Snövit kunnat valt ett annat rede eller lagt sig utomhus om det varit trängre och otrevlig stämning i hönshuset, men hon valde ändå att vänta till det blev ledigt på favoritstället och det blev det innan jul. Jag har tack och lov nästan aldrig utomhusruvare.

Lägg också märke till att Snövit inte fått en enda vit kyckling, vilket man kunnat förvänta sig. Det är inte ens säkert att nåt av äggen är hennes. För de andra har med säkerhet klämt in sig och värpt bredvid henne medan hon envist legat kvar. Det hade inte hänt om hon varit högst rankad för då hade hon vågat bita i från. Jag biter gör de ju inte, men hackar. Det är därför det kallas hackordning. Dessutom har jag plockat bort ett tiotal ägg för att det inte ska bli för många kycklingar i trädgården.

När Snövit lagt sig flyttade vi holken till ett eget litet hönshus i uthuset, där kycklingarna sen vuxit upp med henne i vinter. Vi har tittat in morgon och kväll och ibland nån extra gång under dagen när det blivit godbitar över från köket, men i huvudsak har de haft en begränsad uppväxt både rumsligt, socialt och vad det gäller andra upplevelser. En kyckling kläckt på sommaren får följa mamman hack i häl i trädgården redan efter några veckor, lär sig trädgården, gömställen, vad man kan äta, matställen, var man solbadar, vattenblänk vänjer sig vid bilarna på parkeringen, katten, oss, faror och säkert en massa annat.

När kycklingarna är cirka tre månader gamla och blir tonåringar i hönsens värld, brukar mamman alltmer strunta i deras pipande och låta dem klara sig själva. Det är naturens gång. Eftersom nu hela denna viktiga perioden tillbringats i ett hönshus är de utelämnade att upptäcka och lära sig själva. En del går på instinkt, medan mycket annat faktiskt ska läras in.

 

 

Snövit till höger kunde inte fort nog komma ur hönshuset och liera sig med flocken när jag lät dörren till hennes mammalägenhet stå öppen.

 

 

Tonåringarna däremot tryckte skyggt ihop sig till en mörk dunig klump i bortre hörnet. Hjärtskärande. Samma sak varje dag.

 

 

Så startade jag varmbänken i slutet av februari med massor av gödsel och fick tag i några riktigt maffiga fettpölsor som jag gav till kycklingarna.
Nej, äta medan jag tittade på var inte aktuellt, men fem minuter senare när jag vänt ryggen till var larverna borta och kycklingarna genast mer nyfikna och framåt, men nu fick de nöja sig med bröd. Vägen till hjärtat går genom magen även när det gäller höns!

 

 

Dörren fick stå öppen ut till hönshusens gemensamma hall, men det tog ytterligare en vecka innan tonåringarna vågade sig ut. Ibland hördes ett himla liv där inifrån när en av de modigaste tupparna försökte sig nedför spången och blev satt på plats av nån bestämd moster.

 

 

Sen höll de sig nära uthusen ytterligare nån vecka. Sprang in och ut när vi närmade oss, lite som det lilla barnets titt-ut-lek, lärde sig livet på parkeringen utanför. Nästa steg var att ta sig fram och tillbaka över den stora öppna ytan till skuggan under syrenerna och pallkragarna med jordförvaring där jag brukar servera lunchen.

 

 

Redan nu märks olika personligheter hos kycklingarna. Lilla Blå i mitten (grå för er, men blå som rasfärg) som är en hönskyckling är den som har mest agorafobi och absolut inte tar sig över på egen hand. Hon piper tills bröderna hämtar och eskorterar henne, även om de inte alls tänkt sig åt hennes håll. Vid det här tillfället följde de henne över och gick sen tillbaka till sitt. Här ser det ut som bakre tuppen har två huvuden men det är en annan kycklinghöna som går tätt intill. Mörkaste huvudet och främre tarsen tillhör henne. Det är fint att ha syskon!