Strandkål

Äntligen har jag fått strandkålen att trivas och den har snabbt blivit en av favoriterna bland de perenna grönsakerna.

Sen jag anlade Ätliga skogsbrynet med fleråriga grönsaker och naturen som förebild, har jag med varierande resultat provat olika sorters vildkål som sagts mig vara perenna. Ingen har visat sig vara mer än tvåårig och kållarverna har älskat plantorna precis som vilken kål som helst. Dessa kålsorter visade sig också svåra att odla i polykultur, huller om buller med andra växter eftersom den behöver skyddas från både insekter och rådjur.

Kål är ju ändå hårdvaluta bland grönsakerna. Det blir en hel del mat av några blad och kål vill jag gärna ha, alldeles särskilt om jag kan slippa att förgro plantor varenda säsong och bygga insektssäkra tunnlar. Inte för att jag är lat, men jag har odlat sen början av 1980-talet och känner att krafterna numera måste ransoneras. Trädgården är stor.

Strandkål (Crambe maritima) blev lösningen men det tog tre försök innan jag knäckte koden och fick plantorna att trivas. Jag provade både att så eget och köpa färdiga plantor, men de blommade och dog, antagligen stod de för torrt och för magert.

Ett knep jag brukar ta till är att tänka på var som utmärker platsen där växten finns i vilt tillstånd. Man hör ju det på namnet STRAND-kål. Man kan hitta den på svenska stränder men är så ovanlig att den är fridlyst på de flesta platser.  Man får inte plocka vare sig blad eller frö.

På stranden är det full sol, genomsläpplig sand som ständigt vattnas av vågorna och gödslas av tång som sköljs upp i stormarna, näringsrikt alltså. Var kan jag bäst få till nåt som liknar detta hos mig? Svaret blev i gruset på södersidan av växthuset, alldeles vid stuprören. Det är nära till vatten antingen från stuprören direkt eller vattentunnorna som alltid är fyllda. Alla plantorna fick inte plats där, så skillnaden är markant mellan de som bara överlever på lite torrare ställen och här där de stormtrivs. Jag känner mig också oförskämt nöjd med att äntligen ha hittat den perfekta platsen och ha knäckt koden.

Både blad och stjälkar används som vanlig kål från tidig vår och fram till midsommar. Smaken är lite kraftigare än vanlig vitkål och den som inte gillar det kan testa att bleka bladen genom att lägga över en mörk hink under första tillväxtperioden. Bladen blir då mycket ljust gröna eller nästan vita och supermilda, fast näringsmässigt är det den gröna man vill ha, precis som med sparris. Skörda inte alla blad, utan spara åtminstone hälften för plantans tillväxt. När man tar bort hinken är det viktigt att vänja bladen försiktigt vid ljuset. Man kan lägga över en korg som strilar ljuset lite grand, täcka med odlingsväv dagtid eller skärma av. Det är också en god idé att hålla koll på vädret och om möjligt välja en molnig vecka. Jag älskar kål och föredrar bladen gröna och lätt tillagade i en wok till exempel.

Blomknopparna påminner om broccoli både i utseende och smak och används på samma sätt. Jag har fått mig berättat att självsådder kan bli besvärande om plantorna trivs väldigt bra. I så fall skördas alla blomknoppar så man slipper frö.

Man brukar säga att en växt ska ha minst tre bra egenskaper för att vara odlingsvärd och det uppfyller kålen mer än väl med sina ätliga delar, flerårig, härdig (zon 4 hos mig) och så blomningen med stora vita skyar.

Även fröställningarna är dekorativa hela hösten och vintern om man låter dem stå kvar, fast jag plockar in mina när de torkat och blivit bruna, sorterar och sparar de fina för nya sådder och för att dela med mig ( Se frölista )

Skalen är stenhårda, men att fila ner ytan en bit kan hjälpa. Bäst resultat har jag fått genom att helt enkelt lägga dem på skärbrädan och ge en liten stöt med morteln. Det går förstås bra att ha dem i morteln också, men jag tyckte jag hade bättre koll när jag hade dem på skärbrädan. Man måste vara försiktig och inte krossa den värdefulla kärnan.

Sen blötlägger jag under natten och sår ca 1 cm djupt i väldränerad jord. Den kan vara sandblandad eller blandad med perlit. För att väcka fröna behövs en köldperiod, stratifiering. Enklast är det därför att så på hösten eller under vintern och ställa ut på skuggigt ställe. Grotiden är 6-24 månader så det gäller att inte tappa sugen när det inte hänt nåt på länge. Alla frö gror inte heller samtidigt utan några kan gå lite snabbare och andra ta odrägligt lång tid på sig. Det är ett smart sätt för plantan att sprida ut riskerna och säkra fortplantningen.

De frö som gror snabbast får växa till sig lite grand innan de försiktigt lyfts upp med en gaffel och planteras i egen kruka 6×6 cm och välgödslad jord. Eftersom de vuxit utomhus hos mig hela tiden är de redan vana vid väder och vind och kan planteras ut på plats direkt när rötterna fyller ut den nya krukan.