Mumsiga gråsockerärten ’Golden Sweet’

Kulturarvsärter ligger mig varmt om hjärtat. Det är nåt speciellt med sorter som folk har odlat i generation efter generation, som överlevt för att människor tyckt så mycket om dem att de samlat och bevarat egna frö och därmed hållit sorten vid liv till våra dagar.

Många gamla sorter har ersatts av nya modernare som är mer anpassade för industriell odling. Man har tagit fram lägre plantor som passar bättre att tröska med stora maskiner, tåligare sorter som klarar lagring och frakt bättre och varianter som ger extra mycket. Ofta har man fått betala ett pris nånstans och ofta handlar det om sämre smak.

När en botaniserar bland kulturarvssorter blir urvalet som en underbar palett av färger och smaker och nåt av det exklusivaste som aldrig går att köpa över disk är sommarsockerärten ’Golden Sweet’. Hos mig har den funnits med i mer än tjugo år. Jag kan helt enkelt inte tänka mig en sommar utan denna supersöta, vackra och krispiga sockerärt som ätes färsk i salladen eller direkt från busken som godis. Den lämpar sig inte för vinterlagring utan i juli när den är i säsong äter vi och njuter allt var vi orkar.

’Golden Sweet’ tillhör gruppen gråärter. De torkade ärterna blir buckliga och gråaktiga i olika nyanser. Jag äter bara de helt platta skidorna och det gäller att plocka varje dag för de växer otroligt fort. Vips har några blivit för stora och börjat utveckla ärter. Dessa får sitta kvar, mogna och torka på plantan. När skidan blivit brun tar jag in och eftertorkar och nån gång framåt jul brukar det bli tid att sprita ärterna.

Gemensamt för gråärterna är också att de blommar i vackert blått eller lila. ’Golden Sweet’ blir två meter hög och behöver nåt att klättra på.

Sockerärter passar bra att så i omgångar med två veckors mellanrum för att förlänga säsongen. Jag förgror oftast plantorna i pluggbrätten för att spara ytterligare tid.

Hos mig startar ’Golden Sweet’ säsongen, följd av ’Lokförare Bergfälts jätteärt som passar bättre att frysa och samtidigt kommer dem lila namnlösa störpurpurbönan som jag absolut inte klarar mig utan heller. Naturligtvis blir det en hel del andra ärter och bönor också, men inga lika viktiga som nämnda tre.