Skip to main content

I väntans tider

Plötsligt är det ensamt att vara tupp i Ätliga trädgården. Från att ha ett litet harem att värna om, skydda och varna för faror, leta godbitar till, leda rundorna i trädgården, solbada och småprata med så är Åskar helt ensam. Damerna har helt enkelt lagt sig att ruva och har fått egna krypin.

 

Det blir långa dagar mestadels spenderade på parkeringen utanför hönshuset ifall nån skulle dyka upp att bry sig om. Matletarrundorna är inställda. Vanka av och ann och låta de nya fjädrarna växa ut efter ruggningen. Stå på ett ben, vila det andra. Stå på det andra, vila det första. Lyssna.

 

Och…. plötsligt händer det! Ruvande mamma kommer utrusande för en kort bensträckare.  Det går inte att lämna redet mer än fem, tio minuter och bara i början av ruvningen för äggen måste hållas varma hela tiden och rullas regelbundet, men en liten runda i solen.

 

Först släppa stor klutt. Den blir lagom att lösa upp i kannan och vattna ut runt kålen. Vet du förresten vad det vita i klutten är?

Det är bajs det med!

 

Åskar väcks liksom ur sitt villrådiga tillstånd och börjar genast leta mat till henne under syrenerna, men nej, hon är liksom inte sugen.

 

Hon har gått in i fasta och är mer intresserad av att solbada, borra ner sig i den varma dammiga jorden så den nästan bränner huden, skruva runt och vrida sig så jorden kommer in mellan varje fjäder och litet dun på hela kroppen. Åskar ställer sig beskyddande framför. Nåt långbad är det dock inte tal om. Klockan går och äggen svalnar. In igen.

 

Så står Åskar åter där ensam och villrådig. Bestämmer sig för ett eget bad. Det blir långt och härligt, men till och med härliga saker kan bli tråkiga i längden.

 

Han går för att titta till.

 

Står resten av dagen bredvid sin ruvande höna utan att säga ett knyst. På kvällen hoppar han upp på pinnen för att sova så nära han kan. 14 dagar kvar. Jag tror hon känner stödet.

 

 

 

 

 

 

 

Åskar tupp, hönsens sociala liv, ruva, silkeshöns

Comments (10)

Kommentarer inaktiverade.