Elefantvitlök

Elefantvitlök, en spektakulär och rolig grönsak att odla.

Då och då snubblar man över helt fantastiska grönsaker som är lättodlade, mumsiga och sticker ut från mängden. Det finns så mycket att upptäcka som aldrig kommer till de stora fröfirmornas kännedom eller helt enkelt inte lämpar sig eller är lönsamma för kommersiell odling. En del är gamla kulturarvssorter som levt kvar som älskade favoriter i odlarsläktens gömmor, annat finns utomlands och har inte hittat hit, men håller man ögonen öppna kan man snubbla över riktiga guldklimpar! Elefantvitlöken Allium ampeloprasum är ett sånt fynd.

Namnet kommer av att löken ser ut som en gigantisk vitlök på 100-300 gram, stor som en knytnäve med andra ord, men ändå är det vanligt med endast fyra klyftor. De kan och andra sidan vara stora som klementiner. Det är ändå nåt speciellt med sånt som blir extra stort i landen. Det kittlar odlarnerven i mig till små glädjeskutt och kullerbyttor och mungiporna dras uppåt i fånigt leende.

Trots sitt utseende är elefantvitlöken närmare släkt med purjolök än vitlök, tillhör familjen Amarylliaceae och den smakar som en stark purjolök. I olika sajter beskrivs den som mild och söt, men allting är relativt. Steker man den på svag värme i tunna skivor blir den förstås söt och mild. Den passar utmärkt i alla möjliga rätter, grillad, ugnsbakad och inte minst i tomatblandningar. Blasten kan också användas om man är försiktig och skattar nåt blad här och där.

Att elefantvitlöken inte är mer känd, beror antagligen på att den är ovanlig och svår att få tag på. Hittar man nåt försäljningsställe är endast ursprungsland angivet som Litauen eller Italien. En namnsort som ger fyra megastora klyftor är Aglione från Toscana, men som sagt än så länge får man oftast nöja sig med anonyma sorter. Ursprunget är trakterna runt Balkan där den växer vild.

Elefantvitlöken går utmärkt att odla hos mig i zon 4 och antagligen i högre zoner också. I gynnsamma odlingszoner sätter man i november och vi andra några veckor tidigare. Den gror vid 3-5° C och behöver sätta rötter innan tjälen slår till, men samtidigt vill man inte att blasten ska hinna upp. Det är bra att täcka med 5-10 cm löv för att löken inte ska krypa upp under tjällossningen. Lövtäcket får man sen lätta lite på när vårsolen börjar titta fram, men jag brukar låta en hel del ligga kvar som marktäckning och skydd mot uttorkning.

Det är full sol som gäller och välgödslad jord, gärna med liten tillsats av trädgårdskalk om du inte redan har kalkrik jord. Beräkna 25-30 cm mellan lökarna, 30 cm mellan raderna och 8 cm djupt för en stor klyfta, grundare för en hasselnötsstor sidolök. I mitten av juni är det lämpligt att mulcha ner nån typ av organisk gödsel mellan raderna som brunnen ko- eller hästgödsel. Framåt sommaren kommer en blomställning som kan bli upp till 1,5 meter hög och väldigt pampig med vita, lila eller rosa blombollar, men de stjäl näring från lökarna och bör tyvärr plockas bort redan som små.

Blommorna är sterila och lökarna kan alltså inte förökas med frö, men det kommer små sidoskott, minilökar som man gärna tar vara på och sätter kommande höst. Det tar sen ytterligare två säsonger innan de är stora nog och delar sig i klyftor.

Man kan skörda lökarna mitt i sommaren och använda färska eller vänta tills de klyftat sig ordentligt och fått 4-5 lager skal i augusti, ta upp, låta 10 cm stjälk sitta kvar, låta torka väl och förvara svalt och torrt. Man kan också låta dem övervintra i jorden och skörda mycket tidigt på våren så snart tjälen gott ur jorden och innan de börjat dela sig och växa igen. Ett tredje alternativ ät att odla elefantvitlöken som perenn och skatta enstaka klyftor som då blir mindre) ur kluster eller bara använda blasten.

Hösten 2023 kom vintern tidigt och jag hann inte sätta alla klyftor, men sen tidigare vet jag att det går bra att förgro dem i 10-12 cm krukor i kallt men frostfritt utrymme för utplantering så snart tjälen släpper.