Fem favoritbönor

Ärtor och bönor tillhör de mest odlingsvärda grönsakerna med högt näringsvärde, proteinhalt och många användningsområden. Jag tror till och med det finns en böna för varje läge och minsta vrå, från lägenhet, till oss som har lite mer svängrum, ja numera odlar jag också ärtor och bönor inomhus på vintern i form av ärtor och skott, men det får bli ett annat inlägg.

Från barndomen kommer jag ihåg skolans gröna ärtor till mandelfisken, de förhatliga bruna bönorna och ärtsoppan. På sommaren ett knippe pålitliga ’Norli’ från mammas land.  
Tak och lov har jag med tiden upptäckt att ärtor och bönor är så mycket mer! En underbar värld av färg, form och användningsområden, även om den klassiska ärtsoppan fortfarande hänger med.

Här tänkte jag bara säga nåt kort om fem av mina favoriter.
Nu testar jag alla möjliga sorter, men behåller en kärna av måste-ha-bönor varje år.
Bonbönan är en sån. Från början köpte jag några av dessa på en trädgårdsmässa. De kom från en yrkesodlare som fått över och man hade inte tagit reda på sortnamnen. Sen dess har jag sparat eget utsäde, som jag gör med alla jag gillar. 
Bondbönor sägs vara den mest näringsrika och proteinrika bönan av dem alla och odlades allmänt för ett par, tre generationer sen. Den ansågs som fattigmat, men har verkligen fått en renässans. I butik har den delikatesspris. Man köper de hela baljorna och det tycks som man får en del för pengarna, men efter spritning, att bönorna pillats ut försvinner hälften. På stora färdigvuxna bönor tar jag också bort det läderartade skalet och då försvinner ytterligare hälften. Kvar är ett par deciliter för runt 40 kr.
Varje planta kan ge det dubbla och man får plats med 6-8 i en pallkrage och förstås få ett helt vinterförråd om man sätter ett par rader på friland. 
Späda bönor äter jag med god vitlöksvinägrett och örtkryddor, större färska och torkade blandas i potatismoset till ”bönegröt”, används i grytor eller blir färs till friterade bollar. På vintern sår jag ärtskott inomhus som kan klippas ner ett par gånger innan de ger upp.
Det finns en mängd olika sorter att välja på och smaken skiljer sig inte så mycket åt. Man får räkna med att de flesta får ohyra i toppen, därför nyper man av 10 cm eller så spolar man bort dem med slangen. Lättodlade.

Golden Sweet är en sommarsockerärt, spröd, söt och behöver bara några sekunder i kokvattnet. Det är en kulturarvssort som tillhör gruppen gråärtor. De kännetecknas av lila blomning och buckliga grågrönbruna ärtor. Finns av och till hos Impecta.

En av de stora fördelarna med att odla själv är att få tillgång till ett enormt utbud av grödor som man aldrig stöter på i butik, inte för att de är dåliga, utan för att det kostar för mycket att registrera nygamla sorter för kommersiell odling. Bara de stora aktörerna har råd. Som hemmaodlare däremot går det alltid att få tag på frön via byten, Tradera, Statens Lantbruksuniversitets webbutik SLU, bevarandeföreningen SESAM och inte minst sociala medier.

Lokförare Bergfälts jätteärt är ännu en sådan sockerärt som också tillhör gråärtorna, lila dekorativ blomning och enorma skidor, de längsta lika långa som handlov till lillfinger och cirka 3 cm breda. Uppseendeväckande och spektakulära och det är inte bara själva skidorna som är stora utan hela plantorna som blir ca 3 meter höga och behöver nät att klättra i.  När jag var med i Lands öppna trädgård i somras kom det över 700 besökare och jag fick många frågor om jätteärten men vågade faktiskt inte nämna namnet eftersom det rått en hype runt sorten de senaste åren.
Trots sin storlek är skidan spröd, saftig, söt och mycket god. 

Mor Kristins buskböna, ytterligare en nygammal sort som inte finns i kommersiell odling. Stora ca 15-20 cm långa baljor på låga buskar som inte behöver stöttas. Både baljorna och de mogna bönorna är snyggt rödbrokiga och en ren fröjd för ögat. Påminner både i utseende och smak om borlottibönan med en lätt nötaktig smak. Som färska använder jag bönorna i sallader, röror och såser, men det är lätta att överkoka och då blir det pastej att lägga på mackan istället. Torkade används på samma sätt, men är inte lika känsliga för överkokning.

Sist men inte minst slår jag ett slag för en helt vanlig störpurpurböna som jag ofta odlar just i störarna i trädgårdslandet, de som amplarna hänger i. Två plantor i varje stör brukar gladeligen slingra sig vackert uppåt, ibland med lite hjälp. De används i första hand som brytbönor och skördas under 10 cm, men man missar alltid nån som växer sig enorm och då använder jag bönorna som vilken kokböna som helst, även till smörgåspastej. Ibland använder jag de fullvuxna ca, 30 cm långa baljorna som bordsdekoration på höstkanten. De torkade är också snygga. De små baljorna går bra att frysa och mjölksyra. Störpurpurbönan levererar hela säsongen, mycket och länge och har aldrig visat tecken på sjukdom eller rost trots att jag inte byter växtplats på dem så ofta som man kunde önska. Däremot levererar de betydligt sämre i närhet av gul lök, även andra sorter kan vara känsliga. Denna lila böna finns också i en buskvariant som kan vara lättare att hantera för den lilla trädgården eller balkongen. Tyvärr tappar de sin lila färg i tillagningen.

Många plockar i sig sockerärtor och även andra baljväxter färska, men de innehåller en giftig grupp av proteiner, kallade lektiner och ska därför alltid kokas, färska som torkade.

Ärtor och bönor är goda jordförbättrare eftersom rotsystemet drar upp och binder kväve i jorden, därför odlas de sist i växtföljden och gärna som gröngödsling.