Adoptivkycklingen

Mannen och jag har varsin hönsbesättning. Jodå, det är alldeles sant och det kommer sig av att han ville fortsätta hålla värphybrider i sitt föräldrahem när svärfar inte orkade längre. Ofta benämner jag gården som Södra filialen, fast det storleksmässigt borde vara tvärtom. Vore det inte roligt med lite olika färger på äggen på S filialen tyckte jag och mannen nappade.

Eftersom värphybrider sällan har nån ruvningsinstinkt kvar, lades 20 ägg från grönvärpande blandrashöns i äggkläckningsmaskinen och pysslades om efter konstens alla regler. Endast ett ägg visade sig befruktat och en blöt liten kyckling kläcktes efter gängse 21 dagar. Ensam i världen utan mamma, syskon eller flock. Vilsnare varelse hade knappast skådats. Oj, oj, så ynkligt!

Samtidigt hade det ruvats för fullt här hemma, men för att trädgården inte ska översvämmas av höns framåt höstkanten begränsar jag barnafödandet. Om silkeshönan fick bestämma, skulle hon gärna ligga på 15-20 ägg, tre gånger om året och lyckas dra fram de flesta till hyggliga individer med hönsmått mätt förstås.

Två kycklingar var alltså kläckta här med några dagars försprång, men höns är riktigt dåliga på matte, så ytterligare en visade sig gå ypperligt att stoppa under vingen. Hönan kacklade irriterat för vi kom och störde, men makade på sig så det blev mer plats under den varma vingen. Hur pass känsliga höns är för dofter håller jag osagt, men det här knepet fungerar bara när kycklingarna är riktigt små.  När de släpps ut från mammabostaden och blandas med övriga under dagen är hönsen mycket beskyddande mot egna lilla familjen och släpper inte andra mammor eller kycklingar i närheten.

Jag andades ut för nu skulle den lilla få en fin uppväxt, med sköna matletarrundor i trädgården, hack i häl efter en hönsmamma som brukar göra skäl för namnet.  Solstunder vid garageväggen, solbad i hallonlandet och svalkande skugga bland buskar och höga perenner och som björnen Baloo säger när han tar Mowgli till adept: Jag ska lära dig allt jag kan, pysen!

Nästan lika omaka som paret i djungeln verkade snart hönan och den lille adoptivkycklingen. Efter bara ett par veckor sågs lillen sitta ovanpå hönsholken i buren och spana nyfiket medan silkeskycklingarna kurade hos mamma. Silkeshönsens fjäderdräkt består mest av dun och särskilt första månaden. De verkar dessutom helt nöjda med att inte ha nån vidare flygförmåga. Hönan som var en klok mamma trots att hon var en höna, (för att fortsätta inspireras av tecknad film) lät kycklingen hållas och när den ville värma sig fanns alltid en plats under vingen.

När jag var säker på att de funkade som familj blev det fritt fram att gå ut under dagarna, men fortfarande sova i buren på nätterna. Höns sköter det där med in och ut väldigt bra själva och går in när vädret är obehagligt eller det börjar skymma och lillen hängde med och mer än så. Att försöka följa den lilla med blicken var som att titta på Kalle Ankas djungeläventyr och hackspetten som far upp och ner och sjunger Alippappapappa. Vilken energi! Silkeshöns är snabba, men i jämförelse kändes de som sengångare.

Mannen har inte varit sen att retsamt påpeka hur snabb, duktig och smart hans höna är, som om han hade nåt med det hel att göra. Jag får motvilligt erkänna att jag också sett tecken på att den lilla är ganska smart, mer framåt, lite hungrigare på livet, kanske lite hungrigare över huvud taget. Medan de andra kände sig mycket tveksamma till snön var hon till exempel god tvåa ut att sätta spår i nysnön.

I backspegeln borde jag reagerat lite mer på den där hungern, men som sagt den här hönan är ju speciell. Extra hungriga kycklingar brukar bli tamare och grönvärparen är en riktig tiggare som möter mig redan vid trappen för att få nåt gott medan de andra slowmotionhönsen makligt kommer efter. Den har också lärt sig att jag har maten och kommer till mig när jag pullar, medan övriga springer till matstället under bersån oavsett var jag befinner mig.

Jag hade tänkt ge grönvärparen en chans att stanna kvar här på prov för att se om trädgården skulle klara av mer spekande. Jag kom på mig själv med att stirra på hennes gulgröna fötter och tänka: att de är ändå rätt små, nästan mindre än en silkeshönas. Det ska nog gå. Jag började se fram emot gröna ägg.

Då händer det som jag inte haft en tanke på. Mitt utanför köksfönstret sträcker hon på halsen och lägger av tre rejäla målbrottskuckeliku. KuckelikuUuUu! KuckelikuUuUuu! KuckelikuUuUuuu! Om jag inte samtidigt sett mina två silkestuppar  längre bort, nästan krya ihop  av pur förvåning, hade jag inte trott mina ögon. Knappt ingen kam, ingen slör, men gala det kan hon… han. Hungern borde fått mig att ana ugglor i mossen. Det är som att tuppar äter för hela livet under uppväxten. De ska växa till sig mer och bli större än hönorna och när de är fullvuxna erbjuder de sina hönor det mesta i matväg de hittar under dagen.

Nu får han flytta till S filialen och finna sin plats i ny flock där extra tupp kan vara välkommen. Det är alltid kämpigt att komma ny när man är höns, men jag har gott hopp om att han kommer att klara sig bra. Han är både snygg, kaxig och vet hur man hittar gobitar under löv och skrafs. Viktig kunskap i flirtande med hönstjejer.